…eller om det är fastlandet (en ö i tillvaron är det i vilket fall som helst) så har Ozzy hittat lugnet. Det är hon värd.
Universum upprätthåller balansen. Jag undrar vad det skall hända för skit imorgon…
Kategori: Dagbok
Livet på ön
Det är hårt, livet på ön. Inte bara är allt olidligt varmt. Man tvingas dessutom arbeta, åtta timmar om dagen, i en ostimulerande miljö, med ostimulerande arbetsuppgifter.
Det är många som gillar arbetet på ön, men jag vantrivs. De känner sig trygga med en tillvaro där man vet vad som gäller från dag till dag, kraven är lagom hårda och ingenting i grunden förändras. Jag förstår dem inte. Eller, på ett intellektuellt plan förstår jag dem, men jag tror aldrig jag skulle kunna känna som de gör. Jag är inte sådan. Inte gjord för ett så förutsägbart liv.
Det är nästan ett år sedan jag var där på allvar men ändå kommer det över mig direkt, allt det där jobbiga. Jag vill bort. Jag skall bort. Det hade jag bestämt för längesen men nu är jag mer bestämd än någonsin. Innan året är slut tänker jag vara borta från ön och sedan kommer jag inte tillbaka. Inte på deras villkor. Möjligtvis på mina.
Om bara den jävla bron inte var ett ständigt pågående vägarbete! De hatar oss på Vägverket. Oss som arbetar på ön hatar de…
Bakugn, teknikstrul och gräsänkling
Min knife har övergett mig för sydligare breddgrader, etiketterna på bloggar.se har slutat fungera och det har blivit hett som i en ugn. Det kan omöjligt vara en slump att allt detta händer samtidigt.
Naturligtvis var det oundvikligt. Det började med att två blondiner, alltså the knife och den andra blondinen drog till Rhodos. Genast svarade moder natur med att skruva upp värmen här hemma i kalla Svärje till bristningsgränsen och som en följd upphörde all medveten tankeverksamhet att fungera.
Att i det läget bestämma sig för att flytta sin blogg var förstås dumt, men man blir ju inte så smart av värmen. Dessutom måste jag ju sysselsätta mig med något nu när jag blivit gräsänkling.
Så nu sitter jag här, alldeles svettig och lite lätt korkad, i en lägenhet som kokar över och med en blogg som för varje sekund tappar besökare eftersom jag inte för mitt liv längre kan få den indexerad.
Det kanske är lika bra att ta industrisemester i åtta veckor och försöka någon gång i augusti istället.
Nej, jag dricker nog öl istället…
Radio för folk som inte gillar ljud
Man har intervjuat en polis. För en gångs skull har intervjun gått riktigt bra. Man har lyckats ställa rätt frågor och fått bra svar. Ljudet på inspelningen är bra. Man har helt enkelt fått med allt som behövs.
Utom ljudet. Det finns inget ljud. Det finns inte ens några ljudspår. Spår nummer tre och fyra som spelades in under intervjun finns inte. Inte alls. De där drygt fyra minuterna jag såg tydligt att de spelades in. Borta!
Vissa dagar tycker jag att apparaterna är lite för stöddiga.
Rå kyckling på Amica – Det var droppen!
Det blotta faktum att Amicas restaurang Dockside på Arendal i folkmun kallas saker som sunken eller snusket borde ju vara nog för att få mig att inte gå dit. Tydligen har jag ingenting förstått för idag var jag där igen, förhoppningsvis för sista gången.
Det var något konstigt med kycklingen. Den var väldigt svår att skära. Till slut började jag undersöka den närmare och insåg att den var rå. Inte lite rå utan till två tredjedelar rå.
Ugnsstekt kyckling, som är stekt till en tredjedel. Jag förstår inte hur de bär sig åt. I och för sig kanske jag skall vara glad att jag inte förstår. Just nu vill jag helst inte tänka på hur det går till inne i Amicas kök.
Jag undrar bara en sak till: Om en kund kommer in i köket och påpekar att kycklingen är rå, varför får han då inte omedelbart pengarna tillbaka? Är inte det lämpligt?
Jag fick ny mat förvisso. Soggig lasagne.
Jag är inte så förvånad. Jag har bestämt mig förr för att aldrig mer äta hos Amica men den här gången har jag nog bestämt mig på riktigt. Det får finnas gränser.
Ännu en handsfree i papperskorgen
Den blinkar fint efter gårdagens mjölkbad. Det är också i stort sett det enda den gör, min handsfree. Den andra på kort tid som går åt helvete. Förra gången det begav sig försvann den under mystiska omständigheter i Stockholm.
Men under solen är sällan någonting nytt. Såhär ser statistiken ut sedan 1998:
- Två mosade displayer
- Tre sönderslitna kabelhandsfree
- Två trasiga styrpinnar, varav en på garanti och en vattenskadad
- En mosad knappsats (tjänstetelefon)
- En vattenskadad telefon (glappade och lät till slut som Niagarafallen)
- Ett krossat hölje
- Två blåtandshandsfree åt helvete, inom loppet av tre månader
Bland övrig elektronik noteras följande:
- Ett söndersparkat (sic!) nätverkskort
- En styck vattendator
- Ett utslitet tangentbord (Eventuellt samband med vattendatorn ovan kan inte uteslutas.)
- Ett utslitet (sic!) moderkort på samma vattendator
- Ett (och det här är jag extra stolt över) trasigt tangentbord på kollegas dator, efter suddgummikrig
Kära elektroniktillverkare,
Ni är välkomna att försöka, men jag tvivlar på att ni någonsin lyckas utveckla en produkt som jag inte kan ta livet av på ett eller annat sätt.
Bas, så jävla fet så det hajjar du inte!
Ja, jag har investerat i lite ny utrustning, men eftersom det är inte är den sortens blogg kommer jag inte att skriva ett inlägg om hur fantastiskt nöjd jag är med arrangemanget. Det räcker bra med föregående inlägg.
Strängt taget har jag inte ett skit att skriva om. Inte här. Jag har saker att skriva förstås men det är ju tråkiga skolsaker så dem skriver jag inte nu utan senare, när jag är trött och det blir skit av alltihop.
Sanningen är att det satans bloggkriget förstör allt. Jag måste ha fler hits! Nu! Och du måste läsa mitt orerande om ingenting. På så sätt kan man säga att bloggtoppen förstör allt, så slipper jag ansvar.
Nej vet du vad? Nu skiter vi i det här, båda två. Vi har annat att göra.
När ingen låt är bra nog
Det finns stunder i tillvaron när ingen låt duger. Det är som om alla låtar är för bra och man måste höra dem genast, allihop! Gärna samtidigt. Det går ju inte.
Istället sitter man där, nervöst zappande, och lyssnar på högst ett par minuter av varje låt. Sedan är något annat genast bättre, ja helt oumbärligt helt enkelt.
Det påminner om vissa spritfester från ungdomen när det nästan var slagsmål om skivorna och ingen fick spela sin favoritmusik mer än högst ett par minuter.
Men nu sitter jag har ensam, visserligen med ny stereo men ändå, och kan bara inte förmå mig att lyssna klart på något. Allt är jättebra. Bara jag får lyssna på nästa låt nu genast. Den här kan jag lyssna mer på någon annan gång men inte just nu.
Jag har en tvåårings attention span. Ändå är jag betrodd med både bil arbete och rejäla banklån.
Tänk om banken visste hur omogen jag är.
”Jag är på fruktavdelningen. Jag måste lägga på nu.”
Jag är på Hemköp. Jag är i frukten och försöker plocka ut några äpplen. Några meter ifrån mig står en kvinna och pratar i telefon.
– Jag är på fruktavdelningen. Jag måste lägga på nu, säger hon plötsligt.
Jag börjar genast undra. Vem pratar hon med? Är samtalet viktigt? Har de inte pratat klart?
Varför använder hon ordet “fruktavdelningen”? Och varför måste hon lägga på bara för att hon befinner sig där? Klarar hon inte att prata i telefon samtidigt som hon handlar just frukt?
Eller är det bara en förevändning för att få sluta prata? Hatar hon kanske att prata med motparten, och i så fall, varför skyller hon på frukten? Går den andre på det?
Men var är grillvädret?
Det har varit varmt och soligt i flera veckor nu. Utom igår. Igår regnade det. Eller var det i förrgår? Nåväl, det har regnat i alla fall men annars har det varit varmt.
Nu har jag äntligen fått tummen ur och köpt en back öl också. Eller back och back. Det finns ju inga backar längre. Returglas har blivit så töntigt och mainstream nu i dessa återvinningstider så det har bryggerierna slutat med. Men i alla fall, jag har köpt en back öl. Eller en låda.
Jag har också köpt kött. Och korv. Allt är klart med andra ord. Men så plötsligt inser jag att det blåser. Ingen liten lätt vårvind utan en isande kall (frisk) vind från havet.
Vindkraftverken går nog bra nu. Jag kan se dem från balkongen. De snurrar fint i den friska vinden. Men var det verkligen snålblåst som var beställt? Jag trodde vi skulle grilla. Det var väl därför jag tog fram grillen?
Nu ligger den omkullblåst nere på gården. Den kalla vinden gör balkongen obrukbar så något drickande där lär inte heller bli av.
Jag känner mig lurad.
Handelshinder
Jag hade ju tänkt, och eftersom det är tanken som räknas är detta att likställa med verklig handling, att jag skulle uträtta en massa ärenden nu i helgen.
Rätt mycket skulle inhandlas. Jag har till och med gjort en lista över vad så att jag säkert skulle komma ihåg allt och orka med åtminstone hälften.
Naturligtvis skulle en hel del göras också, efter inköpen. Det är ju problemet med inredningsprylar, att det rätt sällan räcker med att köpa dem. Man måste på något sätt montera dem eller ta dem i bruk vilket kan vara nog så jobbigt.
I vilket fall som helst så kommer snabbt verkligheten i vägen och ställer allt på ända. Med så här fint väder vore det ju brottsligt att inte ägna sig åt utomhusaktiviteter av det äventyrliga slaget och det krävs ju knappast något geni för att lista ut att så också blir fallet. Det är till och med så att andra människor ringer och tjatar.
Av mina stolta planer blir alltså intet och jag får vackert vänta till imorgon för att kanske, kanske få något gjort.
Flow
Det är så skönt att ha grejer på gång och fortfarande vara i fasen då alla idéer är bra och inga motgångar finns.
Sen, när man börjat skrapa på ytan blir det värre. Då uppdagas genast alla brister och det blir besvärligt, för att inte säga jobbigt. Det är väl därför det kallas jobb, trots allt.
När något fortfarande är en fritidssyssla går det alltid att lägga projektet åt sidan när problemen börjar hopa sig. Jobb är det stora hindret i tillvaron som det gäller att ständigt övervinna, för hur behålla lusten när problemen hopar sig och möjligheterna att smita undan är obefintliga?
Om ett par timmar känns allting antagligen precis så hopplöst, men nu, just nu, existerar bara fyra bra artikelidéer och en bloggbebis som det skall bli fantastiska att få sätta tänderna i.
Udda gaffel vädrar vårluft
Vissa personer har förstås redan satt igång trots försök från vädrets makter att få verksamheten att gå om intet men för oss andra återstår ännu årets premiär för kökets kanske mest obskyra verktyg.
Nedpackad i en kökslåda har den nu legat i över ett halvår utan att luftas, men nu äntligen är aprilvintern överstökad och vi kan se fram emot en lång och underbar grillsäsong.
Redan inom några dagar kan det vara dags att knyta på sig förklädet, dra på sig grillvanten och köra igång grillsäsongen till tonerna av det praktfulla dånet av en liter tändvätska som inom loppet av några minuter förvandlar en rejäl säck grillkol till pyrande aska.
Vitt töcken
Det är inte bara lättja som ligger bakom det nästan tre dygn långa blogguppehåll jag plågat er läsare med. Det saknas helt enkelt uppslag och intryck. Det är ju inte så konstigt när man inte kan se något.
Det är ju väldigt underligt att jag skall bli så förvånad över att det blir dimma i Göteborg i år igen. Det händer ju alltid vid den här tiden.
Yster över solens gästspel vid lunchtid igår plockade jag snabbt fram vårens skor och andra viktiga tillbehör som solglasögon och tunna kläder.
Tji fick jag förstås direkt för mitt tilltag och nu vet jag inte vilket ben jag skall stå på. Sommar eller vinter? Vår eller höst? Varmt eller kallt? Regn eller dimma?
Bäst att chansa på alltihop och göra som vanligt. Jag låtsas som om det regnar och blåser så blir det en trevlig överraskning ifall jag inte blir genomblöt när jag går ut.
Hur kan saker upplösas i tomma intet?
Igår kväll hade jag en blåtandshandsfree till telefonen. Jag minns det tydligt eftersom jag använde den till flera samtal. På kvällen stängde jag av den och lade mig att sova.
Imorse hade jag lite bråttom och glömde min handsfree. När jag kom på det struntade jag i att gå tillbaka och hämta den. Jag hade inte tid.
När jag kom hem hade min handsfree upplösts i tomma intet.
Nu har jag letat igenom alla tänkbara utrymmen säkert tre gånger och vet inte vad jag skall vara mest irriterad över, att saker upplöses i tomma intet eller att jag lägger alldeles för mycket tid på att leta efter dem.