Vispade ägg, salt, peppar och vatten, eller möjligen mjölk. Det kan du köpa på tetrapack.
Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan den här produkten också dök upp. Allt annat som tar ungefär tio sekunder att röra ihop finns ju redan färdigblandat.
Nu kan alltså även du som blivit för svag i nyporna för att knäcka ett ägg och hålla i en visp njuta av en härlig omelett.
Om du bara klarade att lyfta upp stekpannan på spisen…
Alltså, jag gillar sushi. Jag gillar riset, fisken, sojan och wasabin (även om wasabin är falsk.) Jag gillar kombinationen och jag gillar den i lagom stora munsbitar.
Men alltså, varför tycks det som om sushirestauranger numer tävlar i att servera de mest groteskt stora risklumpar med ytterst små fiskbitar på? Vi snackar fotbollar nu alltså. Eller ja, stora som mobiltelefoner i alla fall.
Jag antar att det handlar om att det skall se mycket ut och mycket är det ju, av den billiga basvaran ris, men det kan väl inte finnas någon människa som går på det här…
Jag vill ha ris och fisk, inte ris och ris och ris och ris och ris och ris och lite till ris och sedan på slutet ytterst lite fisk.
Vad är grejen egentligen?
Hemköp vs. Lidl – Arla vs. Milbona – 11:90 vs.8:90
Vad är det som skiljer Hemköp och Lidl? Finns det någon avgörande fördel med tyskt jämfört med svenskt? Vem gör godast yoghurt av Arla och Milbona? Hur mycket får man för tolv respektive nio kronor? Går det över huvud taget att skilja mellan yoghurt och yoghurt?
Frågorna var många som plågade oss efter vårt första besök på Lidl för några veckor sedan, då vi ställdes inför ett mycket svårt val: Tyskt eller svenskt? Billigt eller dyrt? Yoghurt eller yoghurt?
Vi kunde inte bestämma oss då utan gjorde det enda raka och köpte en av varje. Därefter gick vi hem och jämförde och idag har vi äran att presentera resultatet från 2008 års stora yoghurtduell.
Förpackningarna är i sitt tekniska utförande oskiljaktiga. De är båda en så kallad brick pack av standarutförande. Utseendemässigt ansåg de flesta av våra testare att Milbonaförpackningen var snyggast. Uppenbarligen föredrar de tecknade kor framför gamla georgiska kärringar.
När paketen väl skulle öppnas stötte dock tysken på viss patrull, då flera av våra testare blev förvirrade och försökte öppna i fel ände. När de väl fått paketet på rätt håll skedde blev dock själva öppnandet ganska odramatiskt. Oavgjort i förpackningsronden efter denna fadäs.
Låt oss bara göra en sak helt klar. Det vi har testat är mild yoghurt. Det är inte vårt förstahandsval men det var enda sättet att kunna jämföra något över huvud taget. Mild yoghurt alltså och du kan därmed skaka paketet tills du blir grön i ansiktet – innehållet kommer ändå att vara tämligen lättrinnande när det väl kommer ut.
Lättrinnande är också innehållet. Som diarré ungefär. Ingen speciellt upplyftande upplevelse, men det är i alla fall lika för båda sorterna. Ingenting som sticker ut.
Färgen är… tja… vit, kan man säga. Vit som yoghurt.
Oavgjort när det gäller färg och konsistens. Inga poäng delades ut under denna rond. Vit färg och rinnig konsistens är ingenting som imponerar.
Nu är det mild yoghurt igen. Den är… mild. Inte sådär mild och sockrad som den vedervärdiga produkt fransmännen har den dåliga smaken att kalla yoghurt, utan svensk-mild. Milt sur helt enkelt. Inte så att tungan krullar sig.
Vi skall villigt erkänna att vi inte kan känna någon skillnad. Såvitt vi vet kan det vara identiskt innehåll i paketen. Det kanske är Arla som står bakom Milbona och lurar brallorna av oss allihop. Vi vet inte, men vi kan absolut inte kora någon vinnare här.
Oavgjort igen.
Vi kan bara konstatera faktum. Tysken kostar mindre, hela 25 procent mindre, än svensken. Tre spänn kanske inte är någon hisnande summa, men räknat på några tusen paket så blir det ju en slant, så om du lägger undan pengarna varje gång du köper ny yoghurt kan det ju bli ett litet tillskott till pensionen.
Vi vet inte vad som ligger bakom denna skillnad. Kanske är det griniga bönder. Kanske är det ineffektiva processer. Kanske är det bara girighet.
Det blev till slut priset som fällde utslaget. Efter att ha gått rond efter rond oavgjort sopade tysken slutligen mattan med svensken i matchens sista men avgörande minuter. Vår enhälliga rekommendation när det gäller yoghurtinköp lyder därmed: Handla tyskt!
Ingredienser:
Ingredienser:
Tillagning:
Ha det så roligt med disken! Glöm inte att stänga av den andra plattan innan du går och lägger dig.
Fy fan alltså! Jag klarar inte mer nu! Jag är helt orkeslös och hjärnan har alldeles gått sönder. Dessutom är den bruna sörjan vedervärdig; fullständigt odrickbar. Jag måste nog spy snart!
Det har inte riktigt gått som planerat. Jag har varit tvungen att äta riktig mat flera gånger under dagen, trots det jävla pulvret. Jag förstår inte vem som har hittat på det här; vem som tycker att det här är gott. Kanske samma människor som tycker att aspartam smakar socker.
Nu är det ju lördagkväll så nu vill man ju ha sig en bärs. En Nutrilett Intensive Beer. Men det finns förstås inte. Nej, jag får välja mellan olika godissmaker. I mitt fall mellan en godissmak då eftersom det inte finns några blandade paket. Chokladdryck på lördag kväll liksom. Vad är grejen!
Nej, den här produkten är fel och dum och dålig. Den kan bara inte fungera. Det visste jag väl redan, men att det skulle vara såhär illa hade jag ingen aning om.
Imorgon skall jag renovera badrummet. Då tar vi nya friska tag, med nya påsar. Jag överlever väl till lunch…
Läs fler inlägg i Nutrilett-serien.
Nu vet jag varför de kallar det måltidsersättning. Det är för att man ersätter en måltid. Med en brun gegga ersätter man den. En brun gegga som gör att man blir illamående och allmänt kraftlös.
Men vänta nu! Det behöver jag ju inget pulver för att uppnå. Det är ju bara att ersätta måltiderna med ingenting för att det tillståndet skall inträda. Fan! Jag har blivit lurad!
Det står i instruktionerna att det går att leva av enbart Nutrilett i två veckor. Det står också att en viktminskning på 0,5 till 1 kg i veckan är lagom. Nu skall vi se här… 666 kcal det är ungefär… Ja, det är en fjärdedel av vad jag brukar äta på en dag. En fjärdedel menar de att jag skall äta. Varje dag, i två veckor. Och då skulle jag gå ned mellan ett och två kg.
Mellan tio och tjugo kg är nog närmare sanningen. Det skulle inte vara så dumt ärligt talat, men på två veckor? Ni som sett filmen Super Size Me minns säkert att huvudpersonen blev sjuk och fick avbryta experimentet. Men det här då? Är det någon som tror att man inte blir sjuk om man följer Nutriletts råd? Wanna bet?
Nu skall jag dricka lunch. På det dåliga sättet. Jag funderar på att byta ut en dl av vattnet mot kallt kaffe så jag får ”en god smakvariation på Intensive-chokladen.” Det kommer att bli toppen!
Någon som vill köpa 24, nej 23 påsar Nutrilett?
Läs fler inlägg i Nutrilett-serien.
Jag vaknar och är vrålhungrig. Nu skall det bli gott att trycka i sig några ostmackor! Men vänta nu! Här skall inte tryckas några ostmackor. Jag skall ju äta pulver. Eller dricka pulver. Jag ser verkligen fram emot det här!
Tag två dl kallt vatten, tillsätt en påse pulver och skaka i tio sekunder. Det klarar jag. Känns inte riktigt lika kul som att göra ostmackor, men vad gör man inte för konsten?
Det ser inte mycket ut för världen. Inte är det någon brakfrukost och det verkar inte vidare gott heller. Jag vet inte varför jag gör det här. Jag är ju inte ens intresserad av att gå ned i vikt. Inte på det här sättet. Motivationen står på noll. Men jag häller väl i mig eländet då.
Smaken påminner förstås om choklad. Och banan. Och någonting mer, sågspån tror jag. Choklad, banan, sågspån och kemikalier. Det är vad detta smakar. Och gegga. Det är gegga. Gegga som jag tvingas skölja ned med ett rejält glas vatten. Vad är grejen med det? Varför inte ha vattnet i själva geggan istället? Då blev den ju mindre geggig.
Men det skall vara ett lidande att gå ned i vikt i alla fall, det inser jag nu. Inte bara får man inte proppa i sig ostmackor till frukost. Man tvingas dessutom hälla i sig en gegga med smak av choklad, banan, sågspån och kemikalier. Jag börjar förstå nu varför det är så svårt.
Jag har hällt i mig 2 dl gegga. Det gick fort. Jag är fortfarande hungrig. Jag kan fortfarande inte sluta tänka på ostsmörgåsar. Det bådar inte gott. Jag tror det går åt helvete.
Jag ger det här en halvtimme. Sedan ger jag upp!
Läs fler inlägg i Nutrilett-serien.
Vissa dumheter kräver rätt förutsättningar.
Det kan till exempel vara så att man tidigare under kvällen har hällt i sig några öl. Det kan vara så att man fortfarande är lite fryntlig. Och befinner sig på Hemköp. Det låter konstigt, men det kan hända.
Då står den där. En vägg av Nutrilett. En helt harmlös företeelse under normala förutsättningar.
Men något gick fel. Istället för att bara skaka på huvudet åt dumheterna dök en liten tanke upp i den bara lite för muntra hjärnan. ”Om man skulle ta och testa det där kanske. Det vore något att blogga om.”
Jag klarade mig nästan. Men sen gick det inte längre. Jag tvingades se på hur min kropp gick tillbaka in i butiken och köpte ett Nutrilett-kit.
Imorgon börjar det. 666 kcal. Per dag. Det skall jag leva på. Det är ju löjligt! Det äter jag till frukost. Hur fan skall det här gå till? Jag kommer att svälta ihjäl!
Eller så börjar jag på måndag istället. Då skall jag ju ändå bara arbeta. Då gör det inte så mycket om jag svälter ihjäl.
Stay tuned.
Läs fler inlägg i Nutrilett-serien.
”Grädda i mitten av ugnen tills pannkakan stannat och fått fin färg.”
Redaktionen har fått fint besök från Älvdalen. Naturligtvis måste vi äta något och som traditionen bjuder lagades ugnspannkaka. Dock med ett tillägg: Färg.
Vi tyckte att grönt var en ganska fin färg att ha i smeten. Då återstår bara frågan: Hur länge skall den gräddas?
Vi har väl alla någon gång funderat över hur många meter som egentligen ryms i en sån där sprayburk med grädde. För de flesta av oss stannar det antagligen vid spekulation, men för er som alltid undrat kan syrrans granne idag stolt presentera resultatet från sin stora gräddmätning.
Testmetod
Försöket förbereddes genom att sprayburken skakades ordentligt, enligt instruktionerna på utsidan. Burken vägdes och därefter inleddes mätningarna.
För varje mätserie sprayades en sträng grädde, i jämn takt längs en uppmätt sträcka på en meter. Därefter vägdes burken för att fastställa vikten hos den utsprayade grädden. Samma mätprocedur genomfördes totalt fem gånger. Slutligen vägdes den utsprayade gräddmängden för att verifiera resultaten från vägningen av flaskan.
Resultat
De fem sprayomgångarna visade genomgående på en viktförlust för flaskan på mellan 13 och 14 gram per omgång. Slutvägningen av det sammanlagda resultatet (5 meter grädde) landade på totalt 66 gram, motsvarande 13,2 gram per meter.
Slutsatser
En burk spraygrädde väger netto 250 gram. Om vi räknar på en metervikt av 13,2 gram motsvarar detta 18,9 meter grädde.
Pepparkakshus har vi sett förr men alla pepparkakshus urmoder presenterades under julaftonen av syrrans grannes bror.
Marsipangrisen som traditionsenligt ges i present till syrrans grannes mormor hade i år utökats till en hel grisfarm, komplett med svinstia, alltihop utfört i marsipan, choklad och pepparkak.
Jag har verkligen försökt. Inte för att jag kände något direkt behov, men till slut blev det ju oundvikligt med fullkornspasta. Jag fattar inte grejen, men det brukar jag inte göra när sådana här matreligioner dyker upp.
Den är brun och smakar papp. Att den är brun struntar jag i, men det här med att den smakar papp. Varför finns produkten kvar? Gillar människor att äta papp? Varför inte äta papp på riktigt i så fall? Jag tänker inte ställa upp på det här längre! Jag vill äta mat som smakar gott! Ni andra kan sitta där och uppnå evigt liv, eller vad det nu är ni hoppas uppnå genom att tugga i er skräpet men jag vägrar! I fortsättningen väljer jag fiberfritt. Jag får säkert cancer och dör i förtid av det men jag slipper åtminstone äta papp.
Det är något med mitt ätande. Jag äter jämt. Åtminstone om man jämför med mina kollegor och vänner. De äter ju aldrig. Nåja, vissa äter lika ofta som jag. Morgan till exempel. Han äter nog lika ofta som jag. Eller borde åtminstone. Ibland glömmer han att äta. Då slutar han fungera.
Men det var ju inte Morgans matvanor jag skulle skriva om, utan mina. Jag är ett barn. Jag måste äta var tredje timme, annars blir jag grinig och dum i huvudet. Ja, jag blir ju förstås hungrig också, men det stör ju inte omvärlden lika mycket som grinigheten.
Så jag äter. Hela tiden. Massor! Inte blir jag tjock heller, men det kan vi nog bortförklara med att jag tränar. Det kanske är orsaken till att jag måste äta hela tiden också. Jag vet inte. Det är så konstigt. Och lite komplicerat. Det skulle vara lite enklare om jag slapp äta hela tiden. Jag kan ju knappt leva ett normalt liv. Måste planera mitt ätande hela tiden. Ibland måste jag äta preventivt för att jag skall kunna gå och träna. Energin får inte ta slut! Energi kan inte ta slut. Den kan bara övergå till alltmer lågvärdiga former. Värme är sämst. Energidegraderingen måste ständigt bekämpas!
Nu är jag faktiskt hungrig igen, trots att jag åt för en och en halv timme sen. Dags att proppa i sig!