Idag var vi sugna på lax till middag. Tyvärr hade vi ingen lax hemma, men som tur var hittade vi det här fantastiska receptet på lax med smakrikt strössel – utan lax.
Vi vet inte riktigt hur vi skall få till lax-smaken men vi hoppas att de som skapat receptet vet vad de gör. Någon härlig rosa laxfärg lär vi inte kunna förvänta oss i alla fall, av fotot att döma.
Imorgon tänker vi laga korv och makaroner, fast utan korv.
Polisen i Västra Götalands län varnar allmänheten för en löst liggande sten, som under förmiddagen sågs liggande på ett brunnslock i Gamla Masthugget i Göteborg.
Stenen ser enligt polisinspektör Göte Nödberg helt normal och väldigt fridfull ut men har enligt uppgifter till redaktionen givit upphov till en hel del obehagligheter under dagen.
– Jag kom gående förbi och plötsligt hoppade den upp och slog mig på smalbenet; nästan fällde mig, säger Johanna Esberg som fick skickas på omplåstring efter incidenten.
Totalt har över tio personer hört av sig till polisen angående stenen och krävt åtgärder, krav som hittills klingat ohörda.
– Det är en liten sten som ligger där. Det är helt lagligt och vi har inga möjligheter att ingripa om vi inte får fram vittnen eller kan ta den på bar gärning, säger Göte Nödberg.
Vilken sorts lek är egentligen en halvlek?
Det skall vara fan att ha telefon, åtminstone om man driver företag eller ideell förening. Det spelar ingen roll vad du tar dig till. Du blir ändå aldrig av med dem.
Jag pratar förstås om Eniro. Du vet, katalogföretaget som återigen är aktuellt med sin årliga utdelning av döda träd.
Vad är det då med Eniro?
Jo, de ringer. Varje år ringer de. Två gånger ringer de. En gång ringer de för att sälja annonsplats i gula och rosa sidorna. “En annons måste du väl ha, förstår du! Och ett telefonnummer och adress i rosa sidorna också, så folk säkert hittar dig. Jodå, våra undersökningar visar att papperskatalogerna används ofta…”
Sedan, när du tackat ja till den där kataloguppgiften, för säkerhets skull, så ringer de från Eniro igen.
Det är ungefär här som den totala förvirringen brukar utbryta. Samma företag (egentligen koncern, men under samma namn, så det kan vi skita i) som nyss kontaktat dig för att du skall köpa annons i deras katalog kontaktar dig nu alltså igen för att du skall köpa annons i deras katalog.
Först ringer alltså säljare A från katalogföretaget och när du tror att du krånglat färdigt med det där för i år så ringer säljare B från samma katalogföretag, bara för att “Internet och papperskatalogen är olika verksamheter.”
Sedan tar det i och för sig inte slut där heller, för efter några månader ringer de igen och pratar länge och väl om att “ni kanske vill ha länk till hemsidan i alla fall vi har bjudit er på det i ett halvår de flesta vill ju ha länk på hemsidan” innan du får chansen att förklara för dem att du dels inte har tid att prata och att du dels slutat i styrelsen och kanske därför inte är rätt person att ringa till.
Kära Eniro, om ni nu varit så generösa att bjuda oss på en länk till hemsidan under ett halvårs tid kanske ni kan använda den länken till att kontrollera vilka som faktiskt sitter i styrelsen och därmed kan tänkas vara lämpliga att kontakta. Vore inte det smart? Eller är det alldeles för svårt för er?
Jag vet inte ens var jag skall börja med att räkna upp vad det är för fel på ett företag som:
Jag kan inte dra någon annan slutsats än att Eniro är en bisarr rest från 1900-talet som av någon underlig anledning fortfarande inte hamnat på den historiska skräphögen.
Murres zoo har öppnat för säsongen. Den privatägda djurparken drivs helt utan offentliga bidrag och klamrar sig likt en bergsget fast på den branta sluttningen ned mot Kungssten i Göteborg.
När redaktionen var där på besök sken solen från en klarblå himmel och alla djuren hade tagit sig ut för att njuta av det vackra vädret. Aporna hängde som vanligt på staketet och höll uppsikt över lejonet och elefanten. Flamingon och giraffen höll sig lite för sig själva i varsitt hörn och krokodilen lurade som vanligt i buskarna.
Av Murre själv syntes dock, som vanligt, inte ett spår.
Vi vet inte riktigt vad vi skall tro faktiskt, men detta var synen som mötte oss när vi försökte besöka Sportson tidigare idag.
Det står ju klart och tydligt att det är öppet men vi hade lite svårt för att lista ut hur vi skulle komma in. Kanske genom brevinkastet…
Kanske bättre att skriva Stängt på jalusin, om det nu inte är så att butiken innanför är öppen som vanligt. Det hade ju onekligen varit en ganska bisarr twist.
Vi vill i alla fall tacka Sportson för underhållningen, även om det är lite oklart om syftet verkligen var att underhålla.
“De är en storlek större än de borde vara egentligen för jag har sådana där sepe-inlägg.”
Stilpoäng för kreativitet.
Rondellhundar stora som hus kommer att helt ta över Linköpings stadsbild på några års sikt. Det avslöjar en stadsplanerare för syrrans granne nu i eftermiddag. Det första partiet lär redan vara på väg.
– Vi har beställt kinesiska och japanska rondellhundar i jätteformat till staden. De kommer att importeras via Norrköpings hamn, säger stadsplaneraren, som vill vara anonym.
I ett första läge kommer hundarna att placeras på lediga ytor. Platser som Trädgårdstorget och parken runt domkyrkan kommer snart att vara ett minne blott.
Men det slutar inte där. Redan inom ett par år kommer all tom yta att vara upptagen av rondellhundar. Då börjar nästa fas i projektet som innebär rivning av stora delar av centrum.
Den stora satsningen på rondellhundar kommer dock inte bara att förändra stadsbilden i Linköping utan innebär också stora utmaningar för kringliggande orter. I synnerhet kustsamhällen kommer att drabbas.
– Det kommer att inrättas professurer angående rondellhundarnas inre liv och forskas på deras medicinska behov. lla dessa professorer och medicinare kommer att behöva golfbanor och strandtomter. Det blir ett väldigt sjå.
Tutti Frutti Weekend – Visst låter det som en perfekt lösning när du blir godissugen på fredag eftermiddag? Helggodis, till helgen.
Det är ju bara ett problem. Godiset är inte gott. Det är inte ens godis. Det är äcklis.
Det som ser ut som söta och sura gelegodisar är i själva verket tämligen smaklösa gelatinklumpar.
Påsen innehåller 300 gram. Du får i dig kanske 50 gram. Sedan blir det för vedervärdigt för att du skall vilja fortsätta.
Att en bild säger mer än tusen ord är något som de flesta hört. I allmänhet ses det som positivt och ett utmärkt skäl att använda bilder i sin kommunikation. Men för frilansfotografen Sten Johannson från Skene är det allt annat än positivt. För honom har det blivit en plåga.
– För hobbyfotografen som fotograferar någon gång ibland kanske de där tusen orden inte är något problem, men som yrkesfotograf kan det bli flera hundra bilder på en arbetsdag. Det kan bli flera hundra tusen ord – per dag, säger han.
Problemet har eskalerat på senare år i och med digitalkamerans genombrott. Gamla tiders bilder sade visserligen lika många ord, men merparten av bilderna låg oftas undanstuvade i ett förråd och störde ingen. Idag är läget annorlunda.
– Våra medlemmar har i värsta fall 500 000 bilder liggande, direkt tillgängliga på sina hårddiskar. Det är 500 000 gånger 1 000, alltså över 500 miljoner ord. Det blir ett jävla kackel, säger Ulla Ivarsson, ordförande för Sveriges fotografer.
Den ändlösa strömmen av ord håller nu på att driva många fotografer till vansinne. Huvuvärk och konstant trötthet är vanliga symptom på det som i läkarkretsar kallas verbalt utmattninssyndrom.
Trots sin svåra situation har ändå Sten Johansson haft tur. Han har nu börjat arkivera sina bilder på DVD-skivor och har fått bidrag för att bygga ett ljudisolerat förråd där han kan förvara dem.
– När digitalkamerorna kom verkade det så jävla bra att kunna ha allt tillgängligt alltid men nu börjar vi se baksidan och det verkar som om vi får ha det lite mer som förr, med bilder i stora arkiv, säger han.
Föreställ dig att du har en bil. En ganska snygg bil med lite ovanlig utformning och oväntade finesser. En av dem är att gas- och bromspedalerna är sammankopplade i en enda bred pedal. För att gasa trampar du till höger och för att bromsa till vänster, precis som på en vanlig bil, men de båda funktionerna är alltså inrymda i en enda, bred pedal.
Men det finns ett problem. Inte med gasen, den funkar alltid, utan med bromsen. Den fungerar ibland. Eller oftast. Fast då och då gasar bilen istället för att bromsa hur mycket du än trampar till vänster. Låter det bra? Användbart? Säkert?
Det är så livet är om du är Mac-ägare. Åtminstone om du äger en Mighty Mouse. Den har inga knappar, men den har klickfunktion. Du kan klicka till vänster på musen för att åstadkomma ett vänsterklick och till höger på musen för ett högerklick. Ibland åtminstone. Mer ofta än sällan strular den och vänsterklicken blir högerklick, hur du än bär dig åt. Varje gång du vill högerklicka är det som ett lotteri. Om du har tur lyckas du och kan göra det du vill. Har du otur blir det ett vänsterklick istället. Har du riktig otur aktiverar vänsterklicket någon funktion du absolut inte hade för avsikt att aktivera.
En mus som kostar sjuhundra spänn och inte fungerar borde väl gå att reklamera? Eller? Nej, det går inte. Apple har visserligen en funktion för att registrera reklammationer på webben men försök att reklammera en mus. Försök för all del att läsa av serinumret på en Mighty Mouse.
Jo, jag vet. Jag skall gå tillbaka till butiken där jag köpte den. Fast det blir inget för det är 20 mil dit.
Nästa gång blir det en mus med riktiga knappar som man kan klicka på istället…
Fittan – många gånger oönskad, undanskuffad, nästan skambelagd – har tagit över. Det offentliga rummet har den tagit över. Inte så att den har kommit ut i friska luften. Dit är det nog ganska långt även om vissa personer hyser en förkärlek till att köra framskt.
Nej, den har tagit över på ett annat sätt. Ett symboliskt men inte speciellt subtilt sätt.
Titta till exempel på reklamen. Tara gör just nu reklam under parollen “Magasinet med mer insida” till vilken man fogat en bild på. Ja, en fitta helt enkelt.
De har visserligen maskerat den till handväska och det laxrosa innanmätet är utbytt mot smink, bakfylletabletter och en bibel, men alla med någorlunda normal fantasi kan ju tydligt se att det är en fitta på bilden. De har till och med fått dit en rejäl, lila klitoris.
Och sen var det ju detta med väskorna då. De där väskorna vi hittade på Åhléns. Av märket Fancy Fanny.
Fräcka fittan alltså. Det är vad handväskan heter. Det ger ju upphov till en hel del ordvitsmöjligheter om inte annat.
Jag undrar bara på vilket sätt Fittfrida är inblandad.
Sveriges första ätbara butik slår inom kort upp portarna i Nordstan i Göteborg. Det är Leif Mannerström som öppnar en delikatessbutik i Nordstan i Göteborg, helt byggd av färdiga måltider.
– Intresset är enormt. Vi räknar med succé. Att inte bara sälja delikatesser utan att sälja dem i en butik byggd av delikatesser kommer så att säga ge en helt ny dimension åt maten, säger Leif Mannerströms pressekreterare på en knastrig telefonlinje från Sälen.
Stjärnkocken själv har gjort sig onåbar och vill inte lämna några som helst kommentarer, varken kring hur färdiga måltider skall kunna ge rätt stadga och hållfasthet åt butiken, eller hur dessa måltider skall förhindras från att ruttna och sprida en obehaglig stank i butiken.
Intresset bland de förbipasserande var igår eftermiddag enormt. Flera var rent ut sagt skitnyfikna och ett gäng tillresta pensionärer från Båstad fick besviket vända på klacken då det visat sig att butiken ännu inte öppnat.
– Man undrar ju vad de menar med “våren 2008”. Det kan ju inte ha något med värme att göra i alla fall. Kanske har de överraskats av att våren är så varm och tvingats börja om för att maten ruttnat, sade Nils Karlsson, en av de tillresta.
Fel låt vann! Och då menar vi inte i Belgrad utan i Stockholm. Vi skickade helt fel låt helt enkelt och då är det ju inte så konstigt att det gick som det gick.
Problemet med Hero… Ja, den låter ju ganska bra medan du lyssnar, men direkt efteråt kan du inte för ditt liv minnas hur den gick. Den sätter sig verkligen inte i huvudet.
Vad som däremot verkligen sätter sig i huvudet är Christer Sjögrens låt: I love Europe. Det kanske i och för sig hjälper att den spelades på repeat på någon fest för ett tag sedan men ändå, den sätter sig och är omöjlig att få ut.
Vi skall villigt erkänna. Vi skrattade gott åt I love Europe när vi hörde den första gången. Inte i vår vildaste fantasi kunde vi förstå hur någon kunde komma dragandes med det där.
Vi har tänkt om nu. Inte så att vi gillar låten. Den är fortfarande skitdålig. Men vi har tänkt om och insett att den är en vinnare. Precis en sån där dålig låt som man inte kan låta bli att hatälska och som tränger sig in överallt, mot alla odds. En sådan låt är det.
Problemet är ju att vi i Sverige tar melodifestivalen på allvar. Vi tror att tävlingen går ut på att kora vinnaren bland låtar som är bra på riktigt. Så är det förstås inte. Det är ju bara att se på vilka bidrag vissa andra länder skickar så förstår man direkt att det inte riktigt är det som gäller.
Så vi försöker. Oj vad vi försöker att göra poppiga låtar med korta kjolar och paljetter och skit. Inte för att vi är så bra på det; de flesta bidragen blir väldigt slätstrukna. Oinspirerade. Fantasilösa. Men vi försöker i alla fall och lyckas skicka ett åtminstone inte helt misslyckat bidrag.
Synd bara att det vi försöker med ofelbart landar oss säkert på botten. Alla fantasifulla bidrag som sticker ut på något sätt skuffas vänligt men bestämt undan.
Vi ångrar oss. I love Europe kanske inte är någon bra låt, men den är en vinnare. Christer Sjögren är ett geni. Han vet precis vad han gör. Det gör inte vi andra. Vi är idioter.
Nästa år behöver vi inte någon svensk uttagning. Vi behöver absolut inte någon svensk uttagning med fjorton miljoner delfinaler. Det enda vi behöver är en kommitté bestående av Christer Sjögren, Frida och herrarna Rongedal. Sedan är vi redo att åter visa Europa var skåpet skall stå. I Sverige!
We love Europe!
Kan ni hitta några kommentatorer som är lite mindre entusiastiska?