Redaktörn | syrrans granne

Fejm-tv någon?

Någon som minns push-tekniken? Ingen? Är det alltså ingen som minns push-tekniken som skulle bli så viktig någon gång på 1990-talet. Den skulle revolutionera webben, genom att innehållet skulle komma till dig istället för tvärtom.

Wap då? Det måste du väl minnas. Det var ju inne i flera omgångar med wap. Vi skulle använda våra mobiltelefoner och surfa in på olika små sajter och göra av med pengar till mobiloperatörernas fromma. Helt fantastiskt skulle det bli. Ingen som minns wap?

OK, men Fejm-tv måste ni väl minnas? Ni vet, som YouTube fast bättre. På svenska. Rumsrent och välpolerat. Grymma teveprogram skulle det bli! Användargenererat innehåll i det digitala tevenätet.

Det är väl ett halvår sedan nu. Det var ett väldigt ståhej i slutet av förra året. Nu har det lugnat ned sig lite. För en stund inbillade jag mig att hela satsningen lagts ned i det tysta, men jag tror sanningen är att de är fullt upptagna med att räkna pengar på tv4 och helt enkelt inte hinner med att prata om satsningen just nu. Pengarna forsar in. Som på 1990-talet, fast utan bubbla. Webb 2.0 vettu!

Jag måste erkänna att jag förstår inte riktigt vad grejen är. Men jag antar att tv4 vet. För det måste väl vara någon grej med det här. Att ingen tänkt på det tidigare! Vi samlar in tittarnas egna videosnuttar och sänder. Det kommer att ta kvalitetsteve till helt nya nivåer.

Jag måste vara gammal, för jag fattar inte.

Teve förresten, känns inte det jävligt 1900-tal på något sätt?

Nederlag för den gamla världen

Det ser mörkt ut för internethatarna i den gamla världen. Efter att Hovrätten för västra Sverige fastställt domen på 80 dagsböter, för en 45-årig boråsare för att han delat ut fyra musikfiler blir det svårt för polisen att utreda upphovsrättsbrott på nätet.

En villkorlig fängelsedom, som åklagaren krävt, hade underlättat fildelarjakten för polisen genom att det högre straffvärdet möjliggjort husrannsakan och andra tvångsåtgärder. Efter att straffet nu fastställts till böter i ännu en instans blir det ingen insamling av bevis i fildelares bostäder. Inte heller får internetoperatörerna lämna ut ip-adresser till polisen.

Hett men svalt när Jamaica kom till Göteborg

Sizzla på scen, på Trägårn i Göteborg

Det gick hett till när Sizzla äntrade scenen på Trädgårn i Göteborg inatt. Termometern steg en stund över 35 grader och doften av svettiga kroppar låg tät i lokalen. Efter två timmars spelning var inte en skjorta torr.

Kanske var det värmen som gjorde att det kändes som om föreställningen inte riktigt ville lyfta. DJ A Beat med två tidigare Sizzla-spelningar i bagaget tyckte att konserten kändes lite avslagen.

– Det känns som om han kör mest på rutin. Han orkar inte riktigt sjunga hela låtarna, sade han till syrrans granne inatt.

I början av spelningen var lokalen packad och publiken på topp, men efter en stund tog värmen och fukten i lokalen sin tribut. Publiken tunnades ut varefter värmen steg och mot slutet av spelningen var det en ganska loj skara som snabbt flydde ut i den relativa svalkan i den 20-gradiga Göteborgsnatten.

Radio för folk som inte gillar ljud

Man har intervjuat en polis. För en gångs skull har intervjun gått riktigt bra. Man har lyckats ställa rätt frågor och fått bra svar. Ljudet på inspelningen är bra. Man har helt enkelt fått med allt som behövs.

Utom ljudet. Det finns inget ljud. Det finns inte ens några ljudspår. Spår nummer tre och fyra som spelades in under intervjun finns inte. Inte alls. De där drygt fyra minuterna jag såg tydligt att de spelades in. Borta!

Vissa dagar tycker jag att apparaterna är lite för stöddiga.

170 000 säkerhetsnålar

Fyra säkerhetsnålar, prydligt ihopsatta. Under Göteborgsvarvet går det åt närmare 170 000 stycken Det är inte utan att jag undrar vem som sorterar alla säkerhetsnålarna till ett långlopp som Göteborgsvarvet. Jag pratar om de fyra säkerhetsnålar som medföljer varje nummerlapp och som används för att fästa den vid tröjan. Fyra stycken till varje nummerlapp, prydligt ihopsatta. Vem är det som som sätter ihop dem?

Om man räknar på fyra säkerhetsnålar till varje nummerlapp och totalt 42 000 startnummer blir det nästan 170 000 säkerhetsnålar som måste sorteras och nålas ihop.

Bara detta är ju en enorm mängd men betänk att det finns många löptävlingar i världen, alla med nummerlappar som måste fästas. Jag undrar hur många personer som arbetar heltid bara med detta.

Sitter det tusentals kineser någonstans och pillar ihop säkerhetsnålar dagarna i ända? Är verksamheten möjligen utlokaliserad till någon avfolkningsort i norrland? Finns det kanske en maskin som gör jobbet?

Jag hoppas lite på maskinen, för om någon sitter och gör detta för hand, dagarna i ända, så måste det ju vara världens tråkigaste jobb, näst makaroniböjare och sillstrypare.

Fast vad vet jag? Det kanske är världens mest uppskattade extraknäck för studenter, som jag just avfärdat med en fnysning.

Från kristen tro, via fiske och bredband till byggvaror

Min blogg är förvirrande. Jag vet inte hur det är för er läsare, men för mig kommer det inte som någon överraskning. Effekterna är väldigt tydliga när jag tittar på vilka annonser Google tycker att jag skall ha på min blogg.

Rätt länge har jag haft annonser från mer eller mindre suspekta kristna organisationer. Hur det hänger ihop vet jag inte. Sist jag kollade var jag ateist och jag tycker inte jag skriver speciellt mycket om kyrkan och tro, men tillräckligt tydligen.

En gång skrev jag om fiskedrag. Ett inlägg. Det räckte för att jag skulle få fiskeannonser. Massor om fiskeannonser. Det var som om Google bara gick och väntade på att någon skulle börja skriva om fiske och så äntligen hände det.

Sedan kom bredbandsannonserna. Jag vet inte varför de kommer heller. Det är nästan lika obegripliga som annonserna från de kristna organisationerna. Skriver jag om internet och bredband? Jag minns ingenting.

Det senaste är dock byggvaror. Två skivtips räckte för att det här skulle bli en bygg-blogg. Här får du tips på vilka skivmaterial som är lämpliga och därför annonseras det för byggvaror. Jag har bara skrivit två gånger om byggvaror men det räcker tydligen.

Jag undrar hur annonsnätverket skall tolka det här. En blogg som handlar om kyrkan, tro, fiske, bredband, internet och byggvaror, hur annonserar man på den? Det skall bli spännande och se.

Kanske borde jag skriva lite om sex också. Och kändisar. Kändisar är bra. Det får man mycket hits på. Det och mode.

Finns det ingen annonskategori för slackerprosa?

Rå kyckling på Amica – Det var droppen!

Amica

Det blotta faktum att Amicas restaurang Dockside på Arendal i folkmun kallas saker som sunken eller snusket borde ju vara nog för att få mig att inte gå dit. Tydligen har jag ingenting förstått för idag var jag där igen, förhoppningsvis för sista gången.

Det var något konstigt med kycklingen. Den var väldigt svår att skära. Till slut började jag undersöka den närmare och insåg att den var rå. Inte lite rå utan till två tredjedelar rå.

Ugnsstekt kyckling, som är stekt till en tredjedel. Jag förstår inte hur de bär sig åt. I och för sig kanske jag skall vara glad att jag inte förstår. Just nu vill jag helst inte tänka på hur det går till inne i Amicas kök.

Jag undrar bara en sak till: Om en kund kommer in i köket och påpekar att kycklingen är rå, varför får han då inte omedelbart pengarna tillbaka? Är inte det lämpligt?

Jag fick ny mat förvisso. Soggig lasagne.

Jag är inte så förvånad. Jag har bestämt mig förr för att aldrig mer äta hos Amica men den här gången har jag nog bestämt mig på riktigt. Det får finnas gränser.

Ännu en handsfree i papperskorgen

Blåtandshandsfree från Jabra

Den blinkar fint efter gårdagens mjölkbad. Det är också i stort sett det enda den gör, min handsfree. Den andra på kort tid som går åt helvete. Förra gången det begav sig försvann den under mystiska omständigheter i Stockholm.

Men under solen är sällan någonting nytt. Såhär ser statistiken ut sedan 1998:

Två mosade displayer
Tre sönderslitna kabelhandsfree
Två trasiga styrpinnar, varav en på garanti och en vattenskadad
En mosad knappsats (tjänstetelefon)
En vattenskadad telefon (glappade och lät till slut som Niagarafallen)
Ett krossat hölje
Två blåtandshandsfree åt helvete, inom loppet av tre månader

Bland övrig elektronik noteras följande:

Ett söndersparkat (sic!) nätverkskort
En styck vattendator
Ett utslitet tangentbord (Eventuellt samband med vattendatorn ovan kan inte uteslutas.)
Ett utslitet (sic!) moderkort på samma vattendator
Ett (och det här är jag extra stolt över) trasigt tangentbord på kollegas dator, efter suddgummikrig

Kära elektroniktillverkare,

Ni är välkomna att försöka, men jag tvivlar på att ni någonsin lyckas utveckla en produkt som jag inte kan ta livet av på ett eller annat sätt.

Senaste nytt från Apple: iMyth, iFantasy och iLie

Jag vet inte vad det är med Mac-kollektivet egentligen, men jag vet att de lever i en fantasivärld, en sagovärld med kungar, riddare, prinsessor och troll.

Jag vet detta för att jag har wallraffat. I två månader nu har jag wallraffat som Mac-ägare. Jag har ägt en Mac, jag har använt min Mac till arbete. Jag har observerat andra Mac-ägare och jag har fått höra både det ena och det andra om Macen och dess förträfflighet.

“Mac har inga virus.” “En Mac hänger sig inte.” “Mac är bättre än PC.” I all oändlighet håller det på.

Problemet är att alltihop är lögn. Det är ett luftslott som Apple fått Mac-ägarna att bygga upp och som man vårdar varsamt. Hela varumärket Mac bygger på detta luftslott.

Jag vet inte vad dessa Mac-frälsta gör med sina datorer för att upprätthålla myten, men kan berätta vad de inte gör: De kopplar aldrig upp sig.

En Mac-ägare kanske ansluter sin dator till internet. Helst bara via Apple Airport men i undantagsfall kan Mac-ägaren tänkas koppla in sin dator via annan hårdvara, även om det tar emot.

Där någonstans tar det slut. En Mac-ägare skulle aldrig få för sig att springa omkring med sin dator och koppla upp den tjugo gånger per dag via minst tio olika nätverk. En Mac-användare håller absolut inte på och ansluter sig till internet via mobiltelefonen.

Även om Mac-ägaren skulle göra allt det där finns det andra gränser. Mac-ägaren tar hellre livet av sig än nedlåter sig till att dela filer i ett nätverk. Undantaget att ansluta sig till en annan Mac via Appletalk, det är riskfritt, men hellre låter sig Mag-ägaren slitas i stycken av vilda hästar än han eller hon använder sig av suspekta protokoll som Samba eller ännu värre, NFS, för att dela filer.

Skälet till att Mac-användaren låter bli alla dessa saker är att det annars skulle uppdagas att Mac kanske inte fungerar så felfritt och är så perfekt som myten gör gällande.

En Mac hänger sig. Jo, jag lovar! Den hänger sig. På riktigt. Man måste göra norsk reset för att få liv i den. Ibland hänger den sig bara för att den lagt sig i viloläge. Det är mycket imponerande av Apple att lyckas mörka detta.

En Mac ballar också ur. Speciellt ballar nätverket ur med jämna mellanrum. Alldeles nyss, till exempel, fick min Mac för sig att file servern hade gått och lagt sig. Så var det förstås inte. Istället var det macen som behövde startas om för att bli vettig igen.

Sådär håller det på och det finns liksom ingen gräns för hur länge jag skulle kunna hålla på och tala om exakt hur mycket Mac OS X inte på något sätt skiljer sig från något annat operativsystem i stabilitetshänseende.

En sak till som en sann Mac-ägare aldrig gör. Han eller hon installerar aldrig någonsin några program vars namn börjar på något annat än i. Då skulle man ju kunna göra något med sin dator och eventuellt upptäcka att den inte fungerar så perfekt som man gärna vill tro.

Varför är alla kablar svarta?

Det är någonting märkligt med kablar och framför allt färgen på dem. De är nästan alltid svarta och jag kan inte förstå varför.

Det gäller inte elkablar för inomhusbruk. De är nästan alltid vita, av begripliga skäl. Skall man dra kablar inne i sin bostad är det ganska troligt att vitt smälter in. Vitt eller åtminstone ganska ljusa färger är ju rätt vanligt i bostäder.

Men så har vi alla andra kablar: anslutningskablar till apparater, datorkablar och audiokablar. De är nästan alltid svarta. Vad är grejen med det? Finns det något sammanhang där svart är den bästa färgen på en kabel? Vilket i så fall?

I några sammanhang är kablar av tradition grå eller ljust beige. Det är ju inte idealiskt, men i alla fall ett fall framåt jämfört med svart. Men varför inte gå hela vägen och satsa på vitt istället?

Sedan har vi ju högtalarkablar som många gånger har ett transparent hölje, men jag antar att det helt enkelt är jävligt fräckt att visa upp för omvärlden vilka feta högtalarkablar man minsann har råd med.

Bas, så jävla fet så det hajjar du inte!

Ja, jag har investerat i lite ny utrustning, men eftersom det är inte är den sortens blogg kommer jag inte att skriva ett inlägg om hur fantastiskt nöjd jag är med arrangemanget. Det räcker bra med föregående inlägg.

Strängt taget har jag inte ett skit att skriva om. Inte här. Jag har saker att skriva förstås men det är ju tråkiga skolsaker så dem skriver jag inte nu utan senare, när jag är trött och det blir skit av alltihop.

Sanningen är att det satans bloggkriget förstör allt. Jag måste ha fler hits! Nu! Och du måste läsa mitt orerande om ingenting. På så sätt kan man säga att bloggtoppen förstör allt, så slipper jag ansvar.

Nej vet du vad? Nu skiter vi i det här, båda två. Vi har annat att göra.

När ingen låt är bra nog

Det finns stunder i tillvaron när ingen låt duger. Det är som om alla låtar är för bra och man måste höra dem genast, allihop! Gärna samtidigt. Det går ju inte.

Istället sitter man där, nervöst zappande, och lyssnar på högst ett par minuter av varje låt. Sedan är något annat genast bättre, ja helt oumbärligt helt enkelt.

Det påminner om vissa spritfester från ungdomen när det nästan var slagsmål om skivorna och ingen fick spela sin favoritmusik mer än högst ett par minuter.

Men nu sitter jag har ensam, visserligen med ny stereo men ändå, och kan bara inte förmå mig att lyssna klart på något. Allt är jättebra. Bara jag får lyssna på nästa låt nu genast. Den här kan jag lyssna mer på någon annan gång men inte just nu.

Jag har en tvåårings attention span. Ändå är jag betrodd med både bil arbete och rejäla banklån.

Tänk om banken visste hur omogen jag är.

Bloggkrig!

Clown Ozzy har passerat syrrans granne på Bloggtoppen. Det kunde varit en diskret händelse som passerat ganska obemärkt, men vissa personer var bara tvungna att gnida in saltet ordentligt i såret.

Naturligtvis tänker inte syrrans granne sitta med armarna i kors och stillatigande se på när någon jävla clown tar över.

Nu är det krig!

”Jag är på fruktavdelningen. Jag måste lägga på nu.”

Jag är på Hemköp. Jag är i frukten och försöker plocka ut några äpplen. Några meter ifrån mig står en kvinna och pratar i telefon.

– Jag är på fruktavdelningen. Jag måste lägga på nu, säger hon plötsligt.

Jag börjar genast undra. Vem pratar hon med? Är samtalet viktigt? Har de inte pratat klart?

Varför använder hon ordet “fruktavdelningen”? Och varför måste hon lägga på bara för att hon befinner sig där? Klarar hon inte att prata i telefon samtidigt som hon handlar just frukt?

Eller är det bara en förevändning för att få sluta prata? Hatar hon kanske att prata med motparten, och i så fall, varför skyller hon på frukten? Går den andre på det?

Ost!

Jag verkligen älskar ost! Andra människor må sitta och vräka i sig godis, chips och kakor, men jag är egentligen bara ute efter ost.

Ibland äter jag ost som måltid, bara för att det är så gott. Det tycker vissa är underligt eller till och med äckligt men jag tycker det är fantastiskt! Ost är ju helt det godaste som finns så varför skulle jag inte äta det till middag?

Mest av allt gillar jag hårdost. Det är så gott att ta en rejäl bit, skära den i stavar eller kuber och sedan bara vräka i sig! Mjukost duger i krig men det är inte alls samma sak att sitta och smeta i sig något som har samma konsistens som kräm. Hård ost skall det vara!

Visst kan jag uppskatta godsaker av andra sorter men det blir aldrig riktigt lika bra som ost. Det enda som egentligen klarar att konkurrera med ost är popcorn, indränkta i smör.