Att bilar står parkerade på cykelbanor är av någon anledning inte speciellt ovanligt, men igår tror jag att jag bevittnade något slags rekord utanför Filmstaden Bergakungen i Göteborg.
Inte bara en…
…utan faktiskt tre bilar stod parkerade på cykelbanan. Den tredje hann smita ur bild, men du får skämmas ändå.
Är det någon som fortfarande undrar varför jag skyr cykelbanor som pesten?
Man vill ju hänga med. Veta vad som rör sig i folkdjupet och i politiken och i affärsvärlden. Och som varandes en gammal gubbe från medeltiden har jag ett visst intresse för att då och då läsa en tidning på papper. Det är i alla fall vad jag inbillar mig.
Papperstidningar är på många sätt praktiska. Man kan rulla ihop dem, vika dem, skrynkla ihop dem till bollar och ta med sig på alla möjliga och omöjliga ställen utan att de slutar fungera. De kanske blir lite fula till slut, men det är ju inget samlarobjekt, så det är ju egentligen inget problem.
Problemet är ju att man måste läsa alla de där tidningarna.
När ska man göra det?
Jag sitter vid en dator. Dagarna i ända sitter jag vid en dator. Jag sitter vid en dator på morgonen, när jag äter frukost; jag sitter vid en dator på jobbet och jag sitter vid en dator på kvällen.
Jag sitter vid en dator och har tillgång till all världens information och då ska jag plötsligt plocka upp en papperstidning och läsa. När händer det liksom?
Det konstigaste är att jag verkar förnya mina prenumerationer varje år. Det måste alltså vara så att jag åtminstone en dag per år drabbas av vanföreställningen att jag vill betala för att få en gång i veckan få hem en pappersbunt som kan ligga och skräpa tills jag ger upp och slänger den.
Detta är mycket underligt.
Jag kanske är dum…
Att CSN har problem kommer knappast som någon nyhet och man förstår verkligen varför när man ser hur de formulerar sig i sin korrespondens.
“KOMMUNICERING” står det högst upp i brevet. Jag vet inte vad de vill ha sagt med det, förutom att brevskrivaren saknar tillräckliga färdigheter i svenska språket för att få anställning någon annanstans än vid en illa fungerande och föga omtyckt myndighet.
Det normala är väl att man försöker sätta en rubrik som åtminstone antyder vad brevet handlar om, men kommunicering kanske är någon term som används internt på CSN.
Sedan kommer nästa rubrik: “Inkomst för inkomståret 2007” och nu börjar vi åtminstone närma oss vad det faktiskt handlar om, nämligen att de fått för sig att jag tjänat för mycket pengar under 2007. Lustig formulering förresten. Normala människor hade nog skrivit “Inkomst för 2007” men CSN har ju fått sin information från Skatteverket och där talar man ju om inkomstår så det är klart att de måste uttrycka sig lika krångligt som som Skatteverket. Det är ju CSN vi talar om.
Pudelns kärna då. Jag har alltså studerat på våren 2007. Därefter har jag arbetat. Jag har förresten arbetat under studietiden också, men det vet ju inte CSN något om. Inte än. Eftersom jag har tjänat alldeles för mycket pengar under hösten är jag nu alltså misstänkt för att ha smygarbetat under våren och därmed fuskat till mig studiebidrag som jag inte var berättigad till eftersom jag samtidigt varit kapabel att försörja mig på hederligt arbete.
Det CSN vill är att jag ska tala om vad jag har fått för löneutbetalningar under 2007, så att de kan kontrollera mig. Det är vad “kommuniceringen” handlar om.
Hand upp nu, alla ni som ärligt kan säga att ni har kvar alla era lönebesked från 2007. Själv tror jag att jag just slapp undan med blotta förskräckelsen att behöva betala för att få ut dem.
…även om jag börjar tvivla på att det här med data är något att sysselsätta sig med.
Långt härligt jullov med massor av tid att fixa det där som du länge gått och tänkt på men inte hunnit med.
Det är i alla fall vad du tror.
Sedan börjar du pilla.
Ja, först firar du jul i flera dagar, men sedan, när julmaten är uppäten och klapparna instuvade på sina respektive platser, då börjar du.
Sedan går det inte riktigt som du tänkt dig och plötsligt har plötsligt flera dagar gått åt till att försöka förbereda det där du egentligen skulle göra, så att du faktiskt kan börja.
Jag ska inte tråka er med detaljer utan bara konstatera att jag är styrkt i min uppfattning att Apple är det nya Microsoft och att man aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin ska ta i någon hårdvara som det står Apple på. Inte ens med tång.
En Macbook fungerar säkert alldeles utmärkt för ”vanliga användare”, vad nu det är, men om man sätter en rosett på en bajskorv så är den fortfarande en bajskorv. Att det ser bra ut förändrar inte faktum att det som döljer sig under ytan är en illaluktande brun korv.
För övrigt anser jag att FRA-lagen måste rivas upp. Gör om! Gör rätt!
Mejerijätten Arla säljer mild lättyoghurt med citronsmak. Det är i alla fall vad de vill att du ska tro. Men i själva verket blir du lurad av texten på paketet.
Skala en citron och ät! Vad smakar det? Surt? Jättesurt? Så surt att ansiktet krullar sig? Ja, precis så surt smakar det. Äta citron liksom, vad trodde du?
Enter mild naturell lättyoghurt från Arla. Den är som vanlig naturell yoghurt, fast något mindre fet och något mindre sur. Den är mildare helt enkelt.
Så, en yoghurt som är mindre sur och så citron, som är jävligt sur. Vad blir det om man blandar? Som mild yoghurt, fast surare, lite som vanlig naturell yoghurt?
Icke då! I Arlas värld är citron nämligen inte sur. Den är söt och den smakar nästan men inte helt olikt riktig citron.
Yoghurten innehåller citronarom enligt innehållsdeklarationen, och det är möjligt, men de verkar ha glömt den delen av citronaromen som smakar surt. Eller så har de använt någon väldigt konstig typ av citron. Kanske en apelsin.
Det här är en ganska god yoghurt, men citron smakar den då verkligen inte.
En faktura är en faktura. Har du fått en felaktig faktura måste du bestrida den skriftligen och den som skickat fakturan måste också korrigera den skriftligen. Annars är det bara att betala.
I annat fall riskerar du inkassoavgifter, betalningsanmärkning och andra otrevligheter.
Detta vet alla som hanterar fakturor professionellt. Alla utom Folktandvården Lundby i Göteborg och Västra Götalandsregionen. De verkar inte veta ett skit om fakturahantering, så om du har oturen att vara deras kund står du där med skägget i brevlådan när något blir fel.
Tandsköterskorna må ha vita rockar, men låt inte det lura dig. Under den prydliga ytan döljer sig en svart verksamhet som inte drar sig inte en sekund för att göra livet besvärligt för dig. Att försöka hävda sin rätt mot denna fruktansvärda koloss till organisation är ungefär som att försöka smälta ett isberg med en ask tändstickor.
Historien börjar med ett tandläkarbesök som äger rum någon gång under 2007. Sedan går ett år. Mer än ett år går. Då plötsligt upptäcker Folktandvården Lundby att du inte betalat räkningen och ringer dig angående detta.
Det är förstås möjligt att jag faktiskt inte betalade för det där tandläkarbesöket. Det är osannolikt i och med att jag alltid betalar direkt efteråt, men det kan förstås ha inträffat av något skäl. Det var med en rejäl dos skepsis jag mottog beskedet på telefon, och jag bad förstås att få återkomma efter att ha kontrollerat detta.
Jag arbetar på dagarna. Det tar en del tid. Men om de nu inte upptäcker att de har en fordran förrän efter ett år lär det ju inte vara så jävla bråttom, tänker jag, så det hinner ta ett par dagar innan jag har hunnit gräva fram och kolla alla gamla kontoutdrag, för att eventuellt hitta den där betalningen, som de påstår att de inte fått.
Ett par dagar visar sig dock vara tillräckligt för att Folktandvården Lundby ska få iväg en faktura. Det hade väl kunnat vara godtagbart, eftersom jag faktiskt inte kan hitta någon betalning. Vad som inte är lika godtagbart är faktureringsavgiften på 50 spänn.
Jag skriver ett brev till Västra Götalandsregionen och förklarar att jag bestrider den där avgiften. Jag ber dem vänligen att svara inom åtta dagar.
Nu är är det plötsligt inte speciellt bråttom längre. Att skicka en faktura går tydligen fort men att svara på brev, det är uppenbarligen svårare.
Efter sådär tolv dagar hör någon av sig från Folktandvården Lundby. Nu har mitt brev varit hos juristen och vänt minsann och bestrida avgifter har jag ingenting för, får jag veta. Då blir jag arg. Riktigt jävla arg blir jag och undrar vad det är för ett sätt att behandla sina kunder egentligen.
Det går lite över förväntan kan man säga för plötsligt är min skuld halverad och jag ska få en ny faktura, istället för den gamla. Faktureringsavgiften måste jag betala. Det är tydligen helt omöjligt för Västra Götalandsregionen att skicka en faktura utan faktureringsavgift. Men jag kan bjuda på det. Jag har ändå inte tid att gaffla om det där just då, så jag accepterar upplägget.
Efter två veckor, just hemkommen från semestern väntar då ett brev från Västra Götalandsregionen på hallmattan. Det är en faktura på halva beloppet, som överenskommet. Vad som däremot inte väntar på hallmattan är en kreditfaktura på den tidigare fakturan, som skulle makuleras. Inte ett ord om den.
Plötsligt sitter jag alltså med två fakturor. En på 770 kronor + faktureringsavgift och en på 375 kronor + faktureringsavgift. Min skuld till Folktandvården har plötsligt vuxit från 770 till 1245 kronor. Det som skulle bli hälften så dyrt har istället blivit 60 procent dyrare.
Den fösta fakturan ska betalas 18 december, vilket betyder att pengar kommer att dras 17 december, så nu är det bråttom. Det blir fax till Folktandvården Lundby på morgonen, måndag 15 december med krav på besked. Ganska snabbt behöver jag besked. Jag skulle behövt ha det just nu faktiskt, för att veta om jag kan stoppa den där betalningen eller inte.
Tror ni att Västra Götalandsregionen bemödar sig med att svara på mitt fax? Tror ni att någon från Folktandvården Lundby hör av sig?
Imorgon tänkte jag åka till Folktandvården Lundby och be om mina journaler. Det ska bli mycket intressant!
Som jag nämnde för ett par veckor sedan söker jag just nu nytt jobb. Tanken var och är egentligen att jag äntligen ska släppa sargen och satsa friskt på min frilanskarriär.
Men jag är ju lite feg. Vara anställd har ju trots allt sina fördelar och konjunkturen är ju inte den bästa just nu. Och fortare än Anders Borg hinner säga krispaket så har fingrarna sprungit iväg på tangentbordet och skrivit in adressen till närmaste rekryteringssajt.
Så sitter jag plötsligt där och bläddrar bland mer eller mindre begripliga kategorier och branscher, och väljer ut det som verkar intressant.
Sedan, när jag valt klart bland alla typer av jobb som finns återstår bara att välja var någonstans jag vill jobba. Och det är nu det blir lite, för att inte säga mycket underligt. För det finns ingen möjlighet att avgränsa sökningen geografiskt till ett område som är intressant.
Det rimliga vore väl kanske att jag kunde ange vilken eller vilka städer jag kan tänka mig att bo i och att jag sedan fick förslag utifrån det. Men det får jag förstås inte. Nej, istället ska jag nu välja mellan ett antal län som jag vill söka jobb i.
Jag bor i ett län. Västra götalands län. Det är ett rätt stort län. Det är så stort att det inte ens kallar sig län utan har bytt namn till region. Där, i det jättestora länet bor jag, i en stad som heter Göteborg.
I Göteborg bor jag och där vill jag söka jobb. Visst, det är tänkbart att jag skulle kunna jobba lite utanför Göteborg, kanske i Mölndal, eller Partille. Ja sen finns det ett knippe andra städer ganska långt ifrån Göteborg där jag skulle kunna tänka mig att bo och arbeta, om det nu kniper.
Men län alltså. Finns det någon människa som någonsin tänkt tanken att de vill jobba i ett visst län? Har någon till exempel hört talas om en Kungsbackabo som kan tänka sig arbete i Laholm, 13 mil söderut, men som vägrar att ens överväga ett arbete i Göteborg, 3 mil norrut, bara för att det ligger i fel län?
Jag vet inte vad som gått fel här, men någon måste ju ha råkat ut för en rejäl härdsmälta i hjärnan när de fått för sig att en göteborgare kan tänka sig ett jobb i Strömstad, Bengtsfors eller Gullspång, men är helt ointresserad av att åka tre mil till Kungsbacka, bara för att det ligger i fel län.
Det är precis som om människorna som driver de där rekryteringssajterna aldrig har sökt jobb.
Det kanske låter som helt vansinnigt dålig tajming, men just nu, mitt i brinnande lågkonjunktur söker jag nytt jobb, eller snarare nya uppdrag.
Jag är civilingenjör och har jobbat tio år med systemutveckling i lite olika funktioner. Jag har också en journalistutbildning i bagaget och jobbar på att etablera min nya karriär.
Jag vet hur man skriver en nyhetsnotis, jag vet hur man får ihop ett reportage och jag klarar av att ta foton av tryck-kvalitet. Jag har arbetat på ett stort företags informationsavdelning och gjort en vända praktik på Computer Sweden. Jag kan dessutom ett och annat om programmering och vet hur man får ihop en webbsajt som fungerar i ganska många webbläsare. Jag vet också något om hur du får trafiken att flyta och hur du blir hittad i sökmotorer.
Jag kan tänka mig längre eller kortare uppdrag, som skribent, journalist eller kanske programmerare. Jag arbetar som anställd om det behövs, fast kanske hellre som frilans.
Jag är baserad i Göteborg och tänker fortsätta med det om du inte har ett erbjudande som är alldeles för bra för vara sant. Jag är förstås flyttbar för kortare stunder om uppdraget kräver det.
Referenser och ett CV finns, för dig som har ett erbjudande. Lämna en kommentar med din mejladress så hör jag av mig. Eller skicka epost till redaktionen (kanelbulle) syrransgranne.se.
På Hemköp är de arga minsann. Så arga att de infört sin alldeles egen variant på FRA-lagen.
Nu ska mjölet kollas! Alla kunder ska visa upp sina väskor så att personalen kan kontrollera att det håller den rätta, vita kulören.
Ja, kunderna alltså. De som köper mat i affären. De ska kollas. Den som stjäl lär ju inte visa upp väskan, eller ens ha en väska med sig.
Det funkar lite som FRA-lagen. Alla ska visa upp sin påse så att en statlig myndighet kan kontrollera att mjölet är vitt. Det gör ju inget. Ingen som har vitt mjöl har något att dölja.
Nästa steg är att den som inte har någon påse med sig att visa upp automatiskt är misstänkt. Hos Hemköp är man ju uppenbarligen en tjuv om man inte har någon påse eller väska att visa upp och analogt måste ju den som försöker undvika FRA:s granskning vara skum.
På det sättet är ju Hemköps tilltag ganska praktiskt. Det plockar ned FRA-frågan på jorden och visar vad det handlar om – att den som har rent mjöl är den enda som egentligen har något att förlora på allmän övervakning.
Skillnaden är ju att jag kan välja att inte handla på Hemköp. Jag kan handla på ICA istället. Eller Coop. Det är fortfarande tillåtet. Men jag kan inte välja bort FRA. Det finns ingen alternativ infrastruktur jag kan använda, som FRA inte kommer åt.
Därför är FRA:s övervakning skadlig för hela samhället medan Hemköps lilla påhitt bara är skadligt för dem själva. Till slut är det väl bara tjuvar som bryr sig om att gå dit. För den som har smutsigt mjöl i påsen är den som verkligen inte har något att förlora.
Pernilla Andersson och Timbuktu – Lika som bär.
Att det är slut på musikalisk kreativitet inom skivindustrin visste vi, men nu orkar de tydligen inte ens anstränga sig med omslagen längre. Det blir samma för alla.
Bloggare är inte riktiga människor. Åminstone inte sådana av kött och blod. Nej, bloggare är någonting abstrakt, omänskligt, svårdefinierbart. Åtminstone om man får tro Ulrika Schenström, före detta statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt, som intervjuas i senaste numret av Fokus.
“Jag tror att bloggare också kanske kommer att vara viktiga, men inte alls så viktiga som gräsrotsnivån som ju är människor av kött och blod.”
Här på redaktionen saknar vi just nu ord. Ja, enligt Ulrika Schenström saknar vi en del annat också, till exempel kött och blod. Där är vi lite tveksamma till om hon har rätt.
Det är lördag. Jag går på stan. Det gör alla andra också. Det är lönehelg. Och Halloween. Det är fullt med folk och full rulle i alla butiker.
Jag får stå i kö. Varje gång jag ska handla något får jag stå i kö. Det är inte så konstigt. Alla är ju ute. Det finns ingen kapacitet för att helt eliminera köerna, så jag står där.
Men inte så länge. Jag kanske får stå i kö tre minuter, högst. Sen är jag klar. Detta gäller alla butiker.
Alla butiker utom en. För jag vill köpa öl också. Jag har ett helt skåp fullt med sprit hemma och åtskilliga flaskor vin, men ikväll vill jag dricka öl. Så jag får gå till butiken. Den statliga monopolbutiken får jag gå till. Ni vet den där statliga monopolbutiken som stänger tre på lördag. Om man har tur. Har man otur stänger den två. Men den här stänger tre.
Och här upphör plötsligt naturlagarna att gälla, för här får jag stå i kö för att komma in i butiken. Inte i en minut eller två. Inte i tre heller. I tio minuter får jag stå i kö för att komma in.
Och vi står där som en skock får och väntar på att få köpa vår älskade sprit på vårt älskade systembolag. Vi står där för att… Ja, varför står vi där egentligen? Det är för att någon annan anser att det är bra för att vi står i den där kön. Vi vet inte vårt eget bästa (och vårt eget bästa är att stå i kö i tio minuter helt i onödan) och därför får vi inte bestämma själva.
Efter tio minuter får jag faktiskt komma in i butiken och köpa min hett eftertraktade öl. Och nu kommer det intressanta. Jag köper mer öl än jag tänkt göra av med. Jag gissar att det blir ungefär 40 procent mer. Inte för att jag egentligen tror att jag kommer att vilja ha så mycket öl ikväll, utan på grund av monopolet.
För om jag inte köper extra öl nu kanske jag står utan sen. Ikväll. Inatt. Eller imorgon. Vad fan vet jag, men i Sverige gör man ju säkrast i att alltid ha ett rejält lager öl hemma. Och vin. Och sprit. För man vet ju aldrig när man vill ha en öl eller en grogg, men jag kan tala om att det ytterst sällan sker under de tider då Systembolaget är öppet. Då är det nog mest alkoholister som tar sig en grogg.
Vi har alltså ett statligt monopol här i Sverige vars syfte är att jag ska dricka mindre och konsekvensen är att jag köper mer öl än jag tänkt dricka. Jag kommer antagligen att dricka mer också. Jag kommer i alla fall att ta med mer till festen. Ifall. Man vet aldrig. Det enda man vet är att Systembolaget kommer att vara stängt när det händer, om det händer.
Sen, bara för att roa mig lite till, anlitar jag ett annat monopol, nämligen det kommunala bussmonopolet. Det går otroligt nog en buss från stan hem till mig. Jag kan åka buss hem på 20 minuter och jag behöver inte ens byta.
Om man nu ska kalla det en buss. Det liknar mer en boskapstransport. Det är trångt på den där bussen. Trångt och obekvämt är det och har varit så länge jag kan minnas. I en normal marknadssituation hade det inneburit att fler och rymligare bussar köpts in och satts i trafik, så att det blev mindre trångt istället.
Men det här är ingen normal verkamhet. Det är en skattesubventionerad monopolbuss. Då gäller inte regeln att många resenärer gör att du kan skaffa fler bussar. Istället gäller tvärtomregeln att ett större antal resenärer ökar förlusten för verksamheten. För vi betalar ju bara en del av vad det kostar att köra den där bussen.
Om 100 personer betalar 10 kronor var för att åka med en buss som är till hälften skattefinansierad får bussbolaget in 1000 kronor för biljetterna och 1000 kronor måste skjutas till från skattepengar. Om plötsligt 100 personer till får för sig att ta bussen ökar intäkterna visserligen till 2000 kronor, men det innebär också att dubbelt så mycket, 2000 kronor, måste skjutas till från skatten.
Det är ju inte ett framgångsrikt sätt att bedriva verksamhet. Det är tvärtom ett ganska dumt upplägg, i synnerhet om man vill att fler ska ta bussen. Det vore katastrofalt om fler tog bussen. Det bästa vore om ingen tog bussen. Det skulle vi spara massor av skattepengar på.
Nu ska jag strax åka med den skattefinansierade bussen igen. Den kommer att vara väldigt tom. Att köra tomma bussar är ingen bra idé, men det gör vi ändå. Det hade varit mer rationellt att låta folk åka taxi för 20 spänn.
Det hade vi kunnat göra. Om vi inte hade bott i Sovjetunionen.
För övrigt anser jag att FRA-lagen måste rivas upp. Gör om! Gör rätt!
Om någon hade berättat för mig 2005 att jag inom ett år skulle vara en engagerad politisk aktivist hade jag antagligen betraktat den personen som rubbad, och inte på något bra sätt heller. Det var helt enkelt en löjlig tanke, att jag skulle lägga en massa tid och pengar på att kämpa för politiska frågor på gator och torg. Fullständigt otänkbart faktiskt.
Sedan hände något.
Plötsligt fanns det ett parti. Ett litet menlöst underdogparti startat av vad man nog måste betrakta som datornördar fanns plötsligt. Tre frågor hade partiet på sitt program. Det var inte många frågor det, men det var viktiga frågor och framför allt var det rätt frågor.
Egentligen hade det nog hänt ganska länge. På ett mer eller mindre undermedvetet plan hade något hållit på att hända länge, inte bara i mitt, utan i mångas huvuden. Frågorna fanns där och bara väntade på att bli formulerade och plötsligt var de formulerade på en webbsida.
Nio månader kvar till riksdagsvalet. Då uppstår ett parti. Fullständigt vansinnigt. Fast värre ändå, för i fem månader satt rätt många och sov.
Sedan bestämde sig polisen för att tömma ett webbhotell i jakten på en, vid det här laget välkänd sökmotor för torrent-filer. Det var inte bara jag som blev medlem just då. Det var ett uppvaknande.
Sedan ritade jag några affischer. Och några till. Det blev ett 20-tal affischer i A3-format som jag var ganska nöjd med. Jag tror att de var ganska uppskattade.
Plötsligt hade jag lagt flera tusen kronor på att trycka affischer och flygblad och vid det här laget kan man ju börja undra vad som gått snett med att inte vara politisk aktivist.
Sedan var jag plötsligt en av de där som traskar stan runt och sätter upp affischer.
Plötsligt hade jag rätt många kartonger med valsedlar hemma också, som distribuerades över hela Göteborg. Jag tapetserade bilen med dem. Det måste ha sett ganska konstigt ut men vad gör man inte för att synas?
Någonstans på sluttampen, alldeles för sent egentligen, dök det upp en gigantisk laddning foldrar i fyrfärg och sedan stod jag plötsligt ute på gator och torg och kämpade för politiska frågor.
Nu är jag en sån där som tycker att det är en bra idé att åka upp till Stockholm för att frysa arslet av mig på en demonstration. Det betraktar jag numer som väl använd tid.
Det är ju någonting som inte stämmer bara, för enligt den gängse bilden skulle jag ju gjort det här för sådär 20 år sedan, när jag var ung och energisk. Jag kunde varit en sån där förvirrad tonåring som gammelpartierna bara längtar efter att få fånga i sitt garn och lotsa rätt i tillvaron. Men det gick ju inte. Jag var alldeles för bångstyrig för att kunna ledas rätt. Jag är uppenbarligen fortfarande alldeles för bångstyrig.
Det måste vara här som gammelmedia och gammelpartierna har begått sitt stora misstag. De har hela tiden utgått från att FRA-motståndarna är den vanliga skocken bråkiga ungdomar som snabbt och enkelt skall tystas ned och fås att tänka på något annat.
Det är klart att man kör åt helvete då, när man använder en taktik anpassad för 15-åringar för att bekämpa en rörelse där en stor del av de ledande personerna är 30+. Ingenting av det man tänkt sig som motmedel fungerar. Ja, i själva verket är det tveksamt om det finns något motmedel över huvud taget som fungerar.
Det kan inte vara roligt att vara partistrateg när man plötsligt upptäcker att man missat en hel generation, ja ett helt folklager med engagerade människor som både har mål och medel att få debatten dit de vill och att man dessutom gett dem debattsegern gratis genom att först försöka köra över dem med lagstiftning för att sedan sedan, när det misslyckats, ge dem hela sommaren att vässa sina argument i fred.
Allt det här skulle inte hända. Jag skulle inte bli politisk aktivist och FRA-frågan skulle aldrig få någon uppmärksamhet. Men det hände ändå, eftersom gammelpartierna helt enkelt inte klarade att hålla fingrarna i styr. De var tvungna att peta i allt och genom sin klåfingrighet väckte de björnen. Och han har inga som helst planer på att gå i ide igen på ett bra tag.
Vi är många. Vi är i alla åldrar. Vi kommer från alla politiska läger. Vi är bildade. Vi är experter på att kommunicera. Vi har tid ork och resurser och vi har en gemensam dagordning. NI kan försöka tiga ihjäl oss, men vi kommer att fortsätta prata. Ni kan försöka splittra oss men vi kommer bara att omgruppera. Ni kan försöka krama ihjäl oss men vi kommer bara att slippa ut mellan era fingrar.
Vi är som slime. Ett kladdigt, lila slime. Ni kan försöka peta tillbaka oss i burken men det kommer inte att gå. Vi tänker inte lyda.
Det är ju socialdemokraternas lagförslag från början.
Men den var ganska rolig.
Såhär går det till i nyhets-sverige idag.
Och så finns det folk som faktiskt undrar varför det går åt helvete för gammelmedia…